Jag behöver inte just nu att man inte ska lita på mig. Jag behöver stöd och jag behöver bekräftelse. Och jag vet inte hur mycket eller hur många gånger jag ska behöva säga det. Eller be om det.

Men det är mig saker och ting har drabbat. Ingen annan, och jag är inte sur eller ledsen eller dömande om hur jag har hamnat här. Eller hur detta har kommit sig.

Men jag behöver inte heller att man ska tycka synd om mig, men ge mig uppskattning, ta på mig, prata med mig, ge mig kärlek.