Min värsta ångest. På länge.
Publicerat den
Jag är fortfarande vaken.
Men inte för att det är kul eller för att jag inte är trött.
Alla andra i detta hem sover sött sedan en stund tillbaka (läs 1 timma)
Jag har ångest. Kul? Nej.
Det är ju denna ständiga "mat"-ångest som jag har. Jag är väldigt rödlätt i min hud. Minsta lilla kyla eller värme och jag blir röd.
Och jag är dödligt rädd för att jag ska få en allergiskreaktion.
Typ så rädd att jag bara vill dö.
Fast det är det jag är rädd för att göra.
Jag läser varenda etikett på maten jag äter och lagar. Även fast jag har nyss (i mars) tagit allergitest och det visade;
Att jag inte har kvar någon allergi. Inte nötter ingenting.
Och ändå är jag rädd.
Varje dag.
Och ikväll så hade jag en liten rodnad på ryggen (en röd fläck) och då börjades det.
"Kan jag andas normalt?"
"Det är nog lite svårt i halsen .."
"Nu är jag lite röd på bålen också"
(Och inte kan det vara för att jag legat i sängen)
Osv osv.
Och därför är jag vaken.
Jag känner efter. Fast jag egentligen vet att det inte är någon fara.
Men men. Jag springer till spegeln till som tätt och kollar.
Onödigt. Ja, jag vet.
Men jag är rädd.
Rädd för att dö.
För att inte hinna till sjukhuset.
Rädd för att inte kunna andas.
Men det piper/tjuter inte när jag andas och ändå är jag förkyld. Någon fara?
Nej. Jag vet.
Jag är löjlig.
Och jag tänker inte väcka min man, inte för detta. Jag måste lära mig att ta hand om ångesten. På ett bra sätt.
Komma över detta.
Jag måste.
Jag vill.
Och jag kan.
Varje dag är en kämpa. Men jag ska klara det. För jag vill äta allt.
(Inte nötter) men det mesta annat.
För jag saknar det.
Jag vill kunna känna ett lugn av att vara ensam hemma utan att ha ångest.
Jag ska!
Skam den som ger sig.
