Jag vet att jag inte är den mest perfekta människan som går på denna planet. (But Im damn close)
Men mitt mål i alla lägen är just att vara så sjukt perfekt. Det är ett ord som jag verkligen hatar.

Jag hatar det mer än någonting annat. Och kanske det är för att man vet att man aldrig kommer att uppnå den perfektion som jag behöver. Som jag vill ha.

Jag hatar att vara "medelmåttig". Jag hatar att göra saker som jag inte kan bli bättre på, som jag inte förstår mig på, osv.

Kanske därför jag har så sjukt höga förväntningar på mig själv. Det är absolut inte bra att ha det (inte alltid) speciellt inte när min största rädsla är att misslyckats totalt.

Misslyckas är någonting som vi alla gör förr eller senare. Absolut. Det vet jag också. Men jag får så satans ont i min själ när jag misslyckas. Jag känner mig värdelös och bortgjord.

Men hur ska man då lära sig av sina misstag? Det är en bra fråga. Man måste ta risker för att kunna växa och bli en bättre människa.
Ger man inte sitt hjärta eller satsar på någonting så kan man ju aldrig få det bästa i livet:
-kärlek, ömhet och lärdom.

Men hur ska man kunna öppna sig för en annan människa, lita på denna och verkligen viga sig till den och bli en om man inte vill ta någon risk?
Man måste. Man måste.

Även om själen är i 1.000.000 bitar och hur du är gör så går du bara sönder, och minsta lilla misstag gör att det blir svårare att bygga upp dig igen, så är det bara att bege sig in i leken igen.

För utan en match kan man aldrig vinna.