Jag känner bara hopplösheten kommer. Jag hatar denna lilla svarta bok som jag måste arbeta med.

 

Hur lätt är det att försöka se hur framiden ska se ut?

Ja, med vad jag ska göra när jag är friskskriven har jag redan kommit på, både ekonomiskt och sysselsättning.

- Jag vet hur mitt hem ska se ut (långsiktiga mål, som kan ändras)

- Jag vet vad jag vill få ut av min hund.

- Jag vet vad jag vill få ut av mig själv, i akiviteter och vardag.

 

Dock så har jag även två drömmar, en utav dem är bra. Och det är egentligen den jag verkligen vill ska hända.

Men det är inte så himla lätt bara. Det är inte lätt att Prata om den, planera den, försöka att se om den kan slå in någon gång i framtiden. För att planera in den är tydligen inte det enklaste, även om det bara är en plan.

(som man kan ändra) Den andra drömmen kan jag inte skriva så himla mycket om just nu egentligen. För den är bara min, och jag skulle inte bli jätte ledsen om den skulle slå in heller, inte på det sättet. Men absolut på andra sätt.

 

Jag riktigt söker bekräftelse just nu, som en himla tiggare. Och det är jobbigt, speciellt när jag tycker att jag ska inte behöva söka det, jag ska inte behöva be om det. Im not alone. Eller är jag det?

Men jag behöver det, och speciellt just nu, Jag är i en verklig situation i mitt liv, där jag aldrig förr har befunnit mig, inte på något plan ens.

 

Jag är skör, min själ är så trasig att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få den hel igen, men jag kämpar för det. För jag kämpar för det jag vill, Jag kämpar för det som ska komma. Men är jag ensam om att kämpa, ensam om att behöva omtanke, ensam om att vara svag, vad blir resultatet av det?

Jag hatar att tänka på det, jag hatar att tänka så.

 

Svaret på det är fruktansvärt simpelt. Och små små ord kan göra saker och ting så mycket bättre. En gissning en tanke en fundering, vad som helst kan göra så stor nytta. Det skulle kunna ge hopp, eller i alla fall en fruktansvärt skön känsla. Men det kanske är för mycket begärt?

Jag kanske begär för mycket. Ja, jag kanske tvivlar för mycket. Men hur kan jag inte göra annat, när jag känner att jag inte får nog med bekräftelse, omtanke & hjälp just nu ..

När jag verkligen behöver det.

 

Jag vill bara kunna göra min hemläxa, och av att jag har fått den från första början, så kommer allt detta.

Men det kanske är för att mycket handlar om framtiden, och den är alltid oviss, absolut.

Men kan aldrig veta vad som händer om en timma, imorgon eller om en vecka.

Men man kan ha mål, riktlinjer och önska.

Och det är så enkelt, enkelt enkelt enkelt.

 

Nej, det är inte enkelt, för mig kanske vissa saker av detta är förbannat enkelt, ja.

Men det är mycket som är så svårt, och speciellt när man inte kan prata om dem ens, jag kan inte vara ledsen, för ingen vill se mig ledsen, jag kan inte visa att jag är deppig, jag kan inte ställa frågor, jag kan inte gråta.

För det slutar med att jag är ensam. Jag blir ensam den dagen.

och då kommer sömnen in, maten, osv som inte heller fungerar.

 

Jag vill inte misslyckas igen, jag vill inte. Jag vill inte behöva bli så ledsen som jag blivit två gånger tidigare. Jag vill inte stå där helt ensam, Jag vill ha mer.

 

Åh, jag har kanske klagat nog nu.

Jag vill åka och handla. Men kan inte. Jag vill bara ligga ner och sova, fast jag nyss tagit mig upp ur sängen.

Jag vill veta, Jag vill äta fast jag är mätt, Jag vill ha chips, glass och cola, men jag ska inte. Jag vill på gymmet men ska inte köra min bil, så det blir en promenad. Men inte just nu.