Imorgon ska vissa saker kollas upp, och det ska bli så himla skoj att se om det för en gångs skull kan få bli så som jag vill att det ska bli. Men man kan ju aldrig vara riktigt säker med min tur.

Men jag håller i alla fall tummar och tår för detta. Det skulle kunna ge mig lite mer att leva för, samt att det skulle göra så att jag får någonting att hålla fast vid. Och kanske en mer hållbar livssituation.

(Mer om det imorgon.)

 

Annars så ska jag på mitt andra samtal i ordningen imorgonbitti, och magen är ju riktigt urbalans kan man ju säga.

Jag vet att det bara är nerver, och att det inte är någonting att oroa sig över. Men hjärtat slår i 200.

Men efteråt så mår jag så mycket bättre, och är ett steg (förhoppningsvis) längre ifrån botten.

Men jag for in i väggen, i 3000km/h. Och det gör inte lite ont.

Men smärtan kanske avtar.